the life of filippa

Jag har aldrig förstått mig på människor som har komplex över att dem är lite större eller lite mindre eller har en konstig näsa. Ingen är ful, alla människor är unika! Så har iallafall alltid jag tänkt, men nu örstår jag hur det känns att ha komplex över sin kropp. Aldrig tänkt på hur det var om jag kände så, men det är ganska jobbigt att ha det så. Jag har fått det på grund av all stress i skolan och att alla förväntar sig att jag ska träna och vara precis som mamma och pappa. Folk brukar alltid säga: men du tränar ju jätte mycket, din familj är ju värsta träningsfamiljen precis sm dig. Har bara lust att skrika och säga: Men tänk om jag inte vill vara så? Tänk om jag vill vara som jag är och vara som jag vill?! Det är ungefär som att man inte får det längre. Det enda allting får ut på är att leva upp till alla andras krav och tillslut gör det att man börjar tycka dåligt om sig själv och stänger in sig själv hela tiden. Omgivningen finns inte där och man orkar inte prata med nmågon. Man blir bara sur på alla som vill säga något om något man själv inte vill prata om. När jag var sjuk och hade typ halsfluss så åt jag knappt någon mat om dagarna. Ingen frukost, ibland ingen lunch och lite middag. Jag märkte direkt att jag hade gått ner i vikt och tänkte att om jag fortsätter så blir jag smal! Men efter någon dag så tänkte jag: Va fan håller jag på med? tänker jag svälta mig ihjäl eller? Jag måste vara störd för det är bara idioter som gör sånt! Jag började äta normalt och kände en energi som jag inte hade haft på flera veckor. Men efter några stressiga veckor i skolan, utan träning hade jag gått upp 3 kg. Jag fick ju panik. Jag vet inte varför, för jag har ju aldrig varit fixerad över min vikt. På lunchen idag så kom vi in på "vikt-ämnet". Jag frågade min kompis om jag var 155,5 cm lång, hur mycket borde jag väga. Svaret var runt: 45 kg och det visste jag redan. Jag väger 48,3. Jag kollade långsamt ner på min stora mathög som jag ätit upp för bara någon minut sen. Men va fan tänkte jag, inte tänker jag svälta ihjäl. Det finns mat i skolan och det ska jag vara glad för. Jag gick och tog en knäckemacka och satte mig sedan ner med mina kompisar igen. Jag vet att ni säkert undrar varför jag pratar om sånt här men jag vill bara uppmana alla ungdomar i min ålder att inte "svälta" sig själva. Det funkar inte ens! Efter en vecka förstår man hur hungrig man igentligen är och går till första bästa Mc' donalds. Jag vet själv hur det är att leva upp till en massa krav. Ens föräldrar kan förvänta sig saker och lärarna tror att man ska vara bäst i varrenda ämne. Tillslut orkar man inte det och man gräver ner sig själv.

Många har satt som ett nyårs löfte att gå ner i vikt, äta bättre/mindre e.tc. Vad är det för mening igentligen? I början av februari kommer alla vara så upptagna med jobb så gymmen kommer stå och damma för ingen orkar bry sig om ett litet löfte som man kom på när man inte hade något annat. Satsa istället på att boka in något roligt träningspass med dina kompisar. Något annorlunda som kickboxning eller något skönt och lungnande som Yoga.

Jag tycker inte synd om mig själv, jag gräver inte ner mig. Jag behöver bara tid för mig själv. Tid att tänka på allt jag gör, på livet. Jag brukar ofta skriva noveller. Folk bara skrattar åt mig och tycker det är konstigt, men för mig är det ett sätt att skriva ner vad jag tycker och tänker. Jag har en memory box hemma. Med massor av visdoms ord och fina bilder på mina bästisar från 4:an. Det känns nästan som om jag lever på den just nu. lever på alla smarta meningar som jag har sammlat på i år.  Mitt sätt att bearbeta saker är att skriva ner dem eller låsa in mig på mitt rum och bara vara.

Jag kanske är lite annorlunda, lite "en i mängden". Men jag gillar den jag är. Även fast det är folk som inte förstår det.

Vuxna säger ofta att man ska försöka ta det lite lungt, "stressa ner", "slappna av på helgerna", kolla på en film, vara med kompisar. Men hur FAN ska man ha tid med det om man går i skolan hela dagarna, gör läxor till sent på kvällen, har krav på sig att man måste träna och vara bäst i allt. Man har ingte tid till att "bara chilla" eller ens att träna. Det är ingen mening med att gå till en kurator. Hon är ju vuxen och förstår inte. Man kan bara prata med dem i ens egen ålder för att det känns som att dem är dem enda som förstår en. Varför vet jag inte men det bara känns så.

Jag vill bara ha tid för mig själv. Det är allt jag begär. men 20 minuter på bussen räcker inte. Jag orkar inte leva upp till alla krav, till alla måsten. Jag bryter snart ihop.