the life of filippa

Sitter och kollar på One Tree Hill på Cucirca.com just nu ;) gjort det heela dagen och igår så jag har nästan sett en hel säsong på typ 2 dagar... hehe.

jag vet att min blogg suger och att typ ingen läser den men jag tänker fortsätta skriva ändå. Jag skriver min blogg för att skriva av mig. Inte för att skryta om mitt liv. Vissa saker kan man inte säga till sina kompisar för dem ska alltid tycka och tänka annorlunda och oftast så ställer dem inte upp för en. Det är just varför jag skriver på bloggen så jag slipper prata med nån utan kan bara skriva vad jag behöver och låta det begravas nån stans så jag slipper tänka på det.

Jag förstår egentligen inte vad folk tänker med. Jag har många underbara kompisar som jag kan lita på och som hjälper mig när jag är ledsen. Men det antalet "kompisar" har minskat ganska rejält under det senaste året. Jag har ingen aning varför det har blivit så. Jag har blivit indraget i ett gammalt tjejbråk och blivit kallad jävligt dåliga saker. Så där är ju redan halva klassen borta från mig. Hmm, få se nu. Mina allra närmaste kompisar i klassen har nästan vänt mig ryggen. Känns det som iallafall. Jag blir ignorerar jämt och ständigt och jag kan aldrig säga något för jag blir ALLTID mot argumenterad och alla mina åsikter försvinner som ett sandkorn i öknen. Jag har både killkompisar och tjejkompisar i klassen. Men tjejerna ogillar killarna lika mycket som killarna ogillar tjejerna så jag står där och vill inte välja. Jag vill ju vara kompisar med alla. Sen när kan man bara vara med tjejer om man är en tjej och killar om man är en kille? När jag var liten hade jag mest killkompisar. Jag tror aldrig att jag vande mig med alla tjejbråk som va hela tiden. Tjejer kan bråka om en enda liten JÄVLA PÄRLA!!! När killar bara kan skratta åt det. Kan vi inte få tillbaka den "gammla" traditionen? När alla är med alla. När ingen ignorerar någon.

Okej, dem senaste månaderna kanske jag inte har skrattat varje dag eller gått runt med ett stort leende på läpparna. Men jag tänker inte gå runt och le varje dag om jag ändå vet att leendet är fejkat. Det är inte kul längre att skratta bort saker som om man inte blir sårad av det när man ligger hemma och gråter om det på kvällen. Det är vell ingen mening med att le om man vet att leendet ändå inte löser något? Det löser inte alla bråk. Det löser inte alla hemska minnen.

Jag vet att jag brukar le varje dag och skratta åt varrenda liten sak som nämns. Jag kan aldrig hålla mig från att skratta. Men vad är meningen med det igentligen? Jag börjar bli trött på allt som händer runt omkring. Alla dessa jävla fördomar om folk. Bara för att man väldigt sminkad är man inte en fjortis. Bara för att man är sur så är det inte alltid för att man har bråkat med nån. Bara för att man har en egen stil så behöver inte det betyda att man är dum i huvudet.

Allt jag försöker göra är att passa in. Vara en i mängden. Som alla andra. Men för att kunna platsa så måste man vara glad, man måste vara populär, man måste ha Abercrombie kläder och Hollister kläder på sig varje dag. Man måste vara ett sånt barn som har rika föräldrar och får allt som man vill ha. Jag har märkt att det inte är någon mening med att ens försöka, för jag är inget av det där. Jag är mig själv men det verkar inte räcka. Vad fan ska jag göra för att inte bli ignorerad och hatad och indragen i allt?

Jag blev indragen i killarnas omklädnings rum häromdagen och dem ville att jag skulle börja dansa. Jag sprang rakt ut och berättade för min lärare. Gissa vad man får för svar? Mmm. Ett Mmm. Till och med lärarna bryr sig inte längre. Men det är inte bara mig dem är så mot utan mot andra också.

Men jag orkar inte bry mig längre. Jag är mig själv och om inte det räcker så får dom fan gå och göra något annat. Jag tänker inte ta emot allt skit som sägs längre. Mina kompisar kanske inte märker vad som pågår. Dem märker vell inte att jag är ledsen för dem tröstar mig aldrig. Men jag tänker vara mig själv och fortsätta kämpa i skolan. ( 8:an är ett fucking pain in the ass :P )

Jag håller mig till mina närmsta vänner för det är dem enda som jag kommer hålla kvar vid. Det räcker gott och väl för mig :)

"I'm still alive but I'm barely breathing

Just praying to a god that I don't believe in

Cauze I got time while she got freedom

Cauze when a heart breaks no it don't breakeven

What am I suppose to do when the best part of me was always you

What am I suppose to say when I'm all choked up and your ok

I'm falling to pieces, I'm falling to pieces"- Breakeven, The Script